Min väg hit har inte varit rak.
Den har gått genom värk i kroppen, ångest, tomhet och förvirring.
Jag har känt mig vilse, otillräcklig och ensam – fast i ett liv som på många sätt såg bra ut på ytan, men som inte kändes bra inuti.
Jag vet hur det är att vakna med en kropp som skriker.
Att inte kunna ta hand om sina barn som man vill.
Att känna att något är fel, utan att veta vad.
Jag vet hur det är att försöka vara stark.
Att le när man egentligen vill gråta.
Att hålla ihop ett liv som inte längre känns sant.
För mig kom vändpunkten som en viskning.
En röst inom mig som jag länge hade försökt tysta.
Men när kroppen inte längre bar och smärtan blev för stor började jag lyssna.
Jag avbröt ett planerat bröllop.
Jag släppte taget om bilden av hur livet borde se ut.
Och jag började gå.
Inte mot något särskilt.
Utan inåt.
Det var inte enkelt.
Men det var sant.
Och det förändrade allt.
Idag lever jag på ett annat sätt.
Jag lyssnar mer.
På kroppen.
På det jag känner.
På det som är sant för mig.
Jag försöker inte längre skapa livet utifrån vad jag borde göra, vara eller hinna.
Jag vill vara nära det som faktiskt är.
Det är också det jag vill skapa rum för tillsammans med andra.
Rum där du får stanna upp.
Känna efter.
Lyssna inåt.
Utan att genast behöva göra något åt det.
Du är inte trasig.
Du behöver inte fixa dig själv.
Du behöver inte bli en bättre version av dig.
Du behöver inte prestera dig fram till kärlek, trygghet eller värde.
Jag tror att mycket av det vi söker redan finns där någonstans inom oss.
Men ibland har livet blivit så högljutt att vi inte längre hör det.
Då kanske vi inte behöver fler svar.
Kanske behöver vi bara få stanna upp tillräckligt länge för att börja höra oss själva igen.
Jag håller rum där det finns plats för det mänskliga.
För samtal, tystnad, känslor, andetag, skratt, sorg och allt det där som inte alltid går att sätta ord på.
Jag leder grupper, kurser och retreat.
Och i det jag skapar vill jag inte tala om för dig vem du ska bli.
Jag vill skapa utrymme för att du ska kunna komma närmare dig själv.
Det som är sant för dig behöver inte alltid hittas.
Ibland behöver det bara få komma fram.
Jag tror inte att du ska bli någon annan.
Jag tror att du får komma hem.
Just nu kan du möta mig i olika sammanhang – tillsammans med andra och i din egen takt.
En gemensam resa där du får föra uppmärksamheten tillbaka till dig själv – om och om igen.
Ett sammanhang där vi möts live varje vecka och varje månad, året runt.